Gå djupare, del ett av tre
“Det största miraklet, och i slutändan också livets enda: är att du till slut kommer att vakna upp från drömmen av att känna dig separerad och därigenom bli en annan människa. Folk är fullständigt sysselsatta med vad de gör: har jag tillräckligt, har jag skrivit en riktigt bra pjäs, har jag byggt ett riktigt starkt bolag? Världen kommer inte bli räddad av nästa framgångsrika roman, storslagna film eller bolagsmässiga framgångssaga. Det enda som kan rädda den är närvaron av storslagna människor.”
– Marianne Williamson
Alla som tillbringa lite tid med människor som utövar någon form av principbaserat lärande kommer att höra något i still med “vara grundad”. Att vara grundad har blivit något slags modeord och en sorts valuta som särskiljer vilka som förstår principerna bättre från andra. De pågår samtal i stil med “han är mer grundad i principerna än xxx” och det påminner svagt om samtalet vi hade när vi var små då vi gärna lekte “min pappa är större än din pappa” (en lek som mina egna barn förmodligen alltid kommer att förlora.)
Trots att denna andliga tupp- eller hönfäktning mer eller mindre är relativt meninglös så har detta samtal en viss poäng och plats. Att “vara grundad” – alltså hur mycket vi förstår av vilka vi är, vad livet är och hur det fungerar – är mer eller mindre det enda av värde som vi har som lärare och coacher.
Vår grundning handlar inte om en intellektuell förståelse. Att avlägga och klara av ett skriftligt test inom principerna bakom våra mänskliga upplevelser skulle vara som att skriva full pott på en tentamen i stand-up. Ett fullpott på ett sådant test må vara tillfredsställande men säger förmodligen inget om din förmåga till att få folk att skratta.
Komisk timing är just en av dessa subtila och osynliga saker som vi kan lära oss men som är svåra att lära ut – och när du väl förstår det så är sitter det i ryggraden och magen, inte i skallen. På samma sätt så visar sig just vår riktiga förståelse för livet i allt vi gör och säger. Att lära ut spontanitet från ett kursmaterial i en lektionssal är inte samma sak som att bjuda in alla till att gå ut och och njuta av solskenet under en tung föreläsning. Det ena är inövad teori, det andra är på riktigt.
Så vad är det egentligen som skapar vår grundning? Och kan vara så viktigt att vi lägger 80-90% av det transformativa samtalet inom just detta?
Det finns säkert en miljon sätt att tala om detta på och jag har valt att bryta ner det till tre fundamentala saker som jag väljer att basera detta och följande två nyhetsbrev på…
1. Vem är du, på riktigt?
Den kanadensiska mystikern Terence Gray, mer känd av sina följare som Wei Wu Wei skrev:
“Varför är du olycklig?
För att du till 99,9% ägnar
det du tänker och det du gör
på dig själv –
När du egentligen inte finns.”
Om det där var för esoterisk för din smak så låt oss backa tillbaka några steg och tänka på detta:
Vad är medfött (naturligt) i alla människor, och vad är inlärt?
Själv så använder jag ofta följande analogi som kan hjälpa till att bryta ner svaret till en fråga (tack till Lian Brook-Tyler från Born Happy för teckningen):
I vår kärna, i grund och botten är vi alla gjorda med samma perfekthet. Vissa kallar detta vår ande, eller vår livskraft, vårt universella sinne eller medvetande rent från allt personligt. Själv essensen av denna kärna eller “diamant” är solid och är oföränderlig – den är mångfacetterad och reflekterar allt ljus perfekt. Men i stunder då vi är fast i vår osäkerhet så börjar vi istället tro att vår kärna är full av dynga – att våra känslor av skuld, skam, självförakt och själviskhet som vi alla känner då och då är vår riktiga essens och inte en produkt av något annat.
Så i ett försök att gömma vårt smutsiga inre utvecklar vi en personlighet – en form av egobaserat nagellack, ett fint skal, vars enda syfte är att distrahera omvärlden och hålla alla på lagom avstånd så de inte kan känna lukten av det vi är rädda för att vi egentligen är. Det är just detta Jaget som de flesta självhjälpsböcker försöker hjälpa oss att få bukt med och det är därför våra försök till att öka vår kärlek till oss själva, vårt självvärde, självbild oftast är fruktlösa. Det är som att ge sig i kast med att som att avguda en reflektion av månen istället för att lyfta blicken för att se vad som faktiskt finns däruppe.
Det är ironiskt nog inte förrän vi till slut ger upp och överger vårt sökande efter självförbättring som vi råkar snubbla över “sanningen”. Det vi hittar är ordlöst och svårbeskrivligt och behöver varken beröm eller dyrkan eftersom det är utgörs av just samma kärlek, uppskattning och inre värde som vi hela tiden letat efter.
Nästa vecka så kommer vi att gå djupare och utforska nästa grundläggande del av att vara grundad – vi kommer att gå till källan för alla våra samlade livserfarenheter. Till dess så bjuder jag dig att reflektera över “One Taste” som är hämtad från Ken Wilbers andliga bibliotek.
As you rest in the Witness – realizing, I am not objects, I am not feelings, I am not thoughts – all you will notice is a sense of Freedom, a sense of Liberation, a sense of Release – release from the terrible constriction of identifying with these puny little finite objects, your little body and little mind and little ego, all of which are objects that can be seen, and thus are not the true Seer, the real Self, the pure Witness, which is what you really are.
So you won’t see anything in particular. Whatever is arising is fine. Clouds float by in the sky, feelings float by in the body, thoughts float by in the mind – and you can effortlessly witness all of them. They all spontaneously arise in your own present, easy, effortless awareness. And this witnessing awareness is not itself anything specific you can see. It is just a vast, background sense of Freedom – or pure Emptiness – and in that pure Emptiness, which you are, the entire manifest world arises. You are that Freedom, Openness, Emptiness – and not any itty bitty thing that arises in it.
Resting in that empty, free, easy, effortless witnessing, notice that the clouds are arising in the vast space of your awareness. The clouds are arising within you – so much so, you can taste the clouds, you are one with the clouds, it is as if they are on this side of your skin, they are so close. The sky and your awareness have become one, and all things in the sky are floating effortlessly through your own awareness. You can kiss the sun, swallow the mountain, they are that close.
Zen says “Swallow the Pacific Ocean in a single gulp,” and that’s the easiest thing in the world, when inside and outside are no longer two, when subject and object are non-dual, when the looker and looked at are One Taste.
Ha kul, lär er massor och lycka till med ert utforskande!
Med all min kärlek,
Michael