Hönor av fjädrar (Orginaltiteln översätts ordagrannt mer som göra berg av småsten, vilket förklarar Michaels hänvisningar till berg i tipset. Jag översatte detta till den mer accepterade göra hönor av fjädrar.)
“Innan du lärt dig sanningen så uppfattas berg som berg. När man börjar utforska sanningen, så kan du uppleva att bergen börjar försvinna. När du accepterar sanningen, så återuppstår bergen som berg.”
– Zen Ordspråk
Som en del av Pransky’s underbara onlinekurs 5 Gömda styrkor berättar Erika Bugbee om hur hon tillsammans med sin fem-åriga dotter talade om hur det är att flyga för första gången. Dotterns första fråga var “Gör det ont?” varpå Erika försäkrade för sin dotter att det var som att sitta i en stor bekväm fåtölj varpå dotter svarar “Nej inte det mamma – jag undrade om det gör ont när de krymper ner dig så att du blir riktigt liten?”
Det är enkelt att le åt denna historia eftersom vi vet att de varken krymper flygplan eller människor utan att litenheten i upplevelsen av att se ett flygplan endast handlar om avstånd och perspektiv. Vad vi förmodligen kommer att ha lite svårare att skratta åt (eller till och med ta hänsyn till) är att exakt samma sak är sant när det kommer till varenda problem eller utmaning som vi valt att ta oss an.
När vi är “inne” i vår upplevelse så kan vi inte föreställa oss att det vi bestiger är något annat än ett stort berg. När vi å andra sidan tar hissen upp och stiger i vårt medvetande för att få en bättre överblick över de tankar som skrämmer oss, ser vi att tankarna endast ser stora och läskiga eftersom de verkar handla om något fixerat och verkligt, och att de krymper ner till storleken av småsten så snart vi återfår kontakt med våra resurser och vår känsla av hopp och möjligheter.
Den senaste månaden har jag haft möjligheten att uppleva sådana här närmast magiska förändringar ske i mitt liv. Jag har spenderat tid på ett halvt dussin flygplan, lite för många hotellrum och jag har på något sätt lyckats ta på mig lite fler projekt som alla likt PacMan på en återträff för 80-talet, effektivt ätit upp min fritid.
Kanske föga förvånande så fann influensan mig och jag försökte trots detta ta mig an allt jag åtagit mig från sjuksängen. Jag tyckte att jag i ögonblicket hade tillräckligt närvaro att inse att det fanns en koppling mellan mitt sinnestillstånd, min fysiska hälsa och min oförmåga att kunna uträtta något alls; det jag inte kunde se var att det jag var tvungen att åstadkomma var allt annat än att “så snart jag blivit frisk” bestiga ett stort berg.
Trots att jag fick feber för ungefär en vecka sedan, så verkade det fortfarande som jag hade skapat en oöverstiglig utmaning som jag skulle ta tag i “så snart jag bara hamnade i ett bättre sinnestillstånd”. Senare den torsdagen så upphörde min mentala feber – den som hjälpte mig att se en grå, lite skrämmande och hopplös vardag. Och till min glädje (och stora förvåning), när jag blickar ut i världen med klar blick så finns inte ett spår av det stora berg jag såg tidigare.
Det finns fortfarande saker som jag behöver göra för att de åtaganden jag har i mina projekt ska fullföljas; det är bara det att om jag kan göra klart dem enligt den ursprungliga planen och tanken verkar inte påverka mig så mycket längre. Om jag vill, så kommer jag att göra; om jag inte vill, så låter jag bli.
Detta fick mig att minnas min frus kommentar när hon läst Livet inifrån och ut (The Inside-Out Revolution) för första gången. Hon sade att av de böcker jag skrivit var denna hennes favorit men hon uttryckte en oro över att folk kunde missa hur betydelsefullt budskapet är på grund av enkelheten i det.
“Vad tar du med dig efter att ha läst den?” frågade jag henne.
“Att sluta göra hönor av fjädrar,” svarade hon.
Medan detta inte alls var meningen när jag skrev den så talar detta till en av de verkliga och långvariga fördelarna med förståelsen av det jag skriver om. Att när vi ser att vår “verklighet” endast skapats av Tanken, som fått liv genom Sinnet och upplevs genom Medvetandet, så inser vi att livet med alla dess problem och utmaningar är mer obestämt än vi tror.
Med all min kärlek,
Michael
